Ekobrott

Generellt om ekonomisk brottslighet (ekobrott)

Ekonomisk brottslighet eller ekobrott är brott av ekonomisk art inom ramen för ett företag eller annan näringsverksamhet. De två vanligaste typerna är bokföringsbrott och skattebrott. På senare år har också penningtvättsbrott blivit allt vanligare.  Ekonomiska brott upptäcks ofta av skatteverket, konkursförvaltare, revisorer eller aktörer som granskar ett företags bokföring och affärer. Ekonomisk brottslighet skiljer sig från övrig brottslighet på så vis att huvudfrågan vanligtvis inte är vem som har begått brottet, utan i stället om den misstänktes agerande faktiskt är att betrakta som brottsligt.

Varje år delges ett stort antal småföretagare misstanke om bokföringsbrott och/eller skattebrott och i vissa fall är dessa personer inte ens medvetna om att de gjort något olagligt. Det finns vissa saker som är viktiga att känna till för den som driver ett företag eller sitter i styrelsen för ett företag för att undvika att bli misstänkt för brott.

Att bli misstänkt för brott är för de allra flesta en mycket obehaglig upplevelse. Vid misstanke om ekonomisk brottslighet har du rätt till en offentlig försvarare och du har rätt att välja vilken advokat du vill ha.Vår rekommendation är att den som misstänks för brott alltid ska ha med sig sin advokat på förhör.

Är du misstänkt för brott? Kontakta oss, vi hjälper dig!

Bokföringsbrott

Vad är bokföringsbrott?

Bokföringsbrott sker när någon uppsåtligen eller av oaktsamhet inte uppfyller sin bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen, till exempel genom att inte bokföra affärshändelser, bevara räkenskapsinformation eller lämna oriktiga uppgifter i bokföringen.

Bokföringsskyldigheten kan, något förenklat, sammanfattas i tre huvudområden:

  1. Företagets affärshändelser ska registreras löpande. En affärshändelse är en ekonomisk transaktion som har inverkan på företaget, exempelvis på företagets förmögenhet. Alla affärshändelser ska bokföras dels så att de kan följas i den ordning de har registrerats (grundbokföring), dels i en systematisk ordning (huvudbokföring). Det ska även finnas underlag till allt som bokförs, exempelvis ska det finnas en faktura som underlag om en intäkt bokförs.

  2. All räkenskapsinformation ska bevaras i sju års tid efter det kalenderår då räkenskapsåret avslutades (tidigare var det tio år som gällde). Detta innebär att alla kvitton, fakturor m.m måste sparas. Idag finns det även möjlighet att bevara bokföring digitalt under vissa förutsättningar, det är exempelvis tillåtet att föra över räkenskapsinformation såsom en faktura från papper till sin dator genom skanning. Om detta görs behöver den ursprungliga pappersfakturan endast sparas i tre år, men den elektroniska fakturan ska sparas i sju år. Generellt gäller att räkenskapsinformation ska sparas i samma skick som det sammanställdes i. Avgörande är i vilket format fakturan är tänkt att presenteras. Om fakturan upprättas och översänds elektroniskt ska den nämligen bevaras elektroniskt i sju år, medan en faktura som skrivs ut och avses att sparas i en pärm ska bevaras i utskrivet format i sju år. Anledningen till att allt måste sparas under så pass lång tid är för att det ska vara möjligt att kontrollera en affärshändelse i efterhand, exempelvis i samband med en revision.

  3. Det tredje huvudområdet vad gäller bokföringsskyldigheten handlar om att vid årets slut knyta ihop säcken. Med detta menas att allting sammanställs i ett bokslut, vad gäller aktiebolag även med en årsredovisning, när företagets räkenskapsår är avslutat. Årsredovisningen ska upprättas i sådan tid att den kan läggas fram vid den årsstämma som ska hållas i bolaget inom sex månader från räkenskapsårets utgång. Att inte upprätta årsredovisning i tid kan utgöra bokföringsbrott. 

Förenklat kan sägas att bokföringsbrott begås när den bokföringsskyldige inte sköter bokföringen, d.v.s. inte följer skyldigheterna ovan och det samtidigt leder till att verksamhetens förlopp och ekonomiska ställning inte går att i huvudsak följa och förstå (huvudsakskriteriet).

Nedan följer exempel på fel och brister som kan utgöra bokföringsbrott:

  • Bokföring saknas helt eller delvis, exv. faktura, kvitto eller andra dokument saknas.
  • Bokföring upprättas för sent.
  • Hela årets affärshändelser bokförs vid ett enda tillfälle.
  • Bokförd ”kassa” stämmer inte med verklig kontantkassa.
  • Sammanblandning av transaktioner mellan företaget och företagaren.
  • De sista affärshändelserna i samband med avveckling eller försäljning av verksamheten har inte bokförts.
  • Årsredovisning är inte upprättad eller upprättas försent. Nedan följer ett särskilt avsnitt om just försenad årsredovisning.

Försenad årsredovisning

Bokföringsbrott som består i att årsredovisning antingen inte upprättats alls eller upprättats för sent är ett vanligt brott. Förseningar på mer än fem månader bedöms vanligtvis som bokföringsbrott av normalgraden, oavsett omständigheterna i övrigt. Vid förseningar på mellan tre och fem månader vägs även övriga omständigheter in, men utgångspunkten är att förseningar understigande fem månader ska bedömas som ringa brott. Lagstiftarens strävan är att enstaka och kortvariga förseningar inte ska leda till något straff.

Om en årsredovisning upprättats för sent ska det i bedömningen tas hänsyn till om förseningen innebär informationsunderskott för exempelvis aktieägare, banker och leverantörer. Ju högre omsättning och ju fler intressenter bolaget har, desto allvarligare är det att årsredovisningen är försenad. En försening framstår även som mer allvarlig om bolaget ifråga har ekonomiska problem. I ett sådant fall kan även en försening som understiger fem månader bedömas som brott av normalgraden.

Vem kan dömas för bokföringsbrott?

Vad gäller handelsbolag ligger ansvaret för bokföring hos delägarna personligen. Huvudregeln vad gäller företag som företräds av en styrelse, såsom aktiebolag och ekonomiska föreningar, är att det är styrelsen som ansvarar för bokföringen men det är inte alltid så enkelt. I det här sammanhanget ska det nämnas att den som sitter som suppleant i en styrelse som utgångspunkt inte är ansvarig för bokföringen.

Ett exempel: En maka sitter som ledamot i ett företags styrelse men därutöver är hon inte engagerad i företaget. Maken sitter i sin tur inte i företagets styrelse, men det är han som egentligen driver detsamma. Det är således maken som träffar kunder, skickar fakturor, har koll på ekonomin m.m. I ett sådant fall är makan att anse som formell företrädare och maken att betrakta som en så kallad faktiskt företrädare. I det här fallet skulle båda makarna som utgångspunkt hållas ansvariga för bokföringen och de båda skulle alltså kunna bli misstänkta för bokföringsbrott.

Det är därmed inte bara formella företrädare för företag som kan bli ansvariga för fel i bokföringen, utan det kan även finnas andra personer som ska anses som företrädare för företaget.

Högsta domstolen meddelade en dom år 2017 (NJA 2017 s. 690) där de klargjorde vad som gäller för faktiska företrädare. Domstolen konstaterade att det är avgörande om den person som påstås ha varit en faktisk företrädare har varit den som de facto har fattat beslut i sådana frågor som i ett aktiebolag ankommer på styrelsen eller den verkställande direktören. Detta innebär att det blir avgörande om personen ifråga faktiskt utövar ett bestämmande inflytande över verksamheten. Det är alltså inte tillräckligt att vederbörande på grund av aktieägande eller annat förhållande har möjlighet attutöva inflytande i bolaget. Det är inte heller tillräckligt att han eller hon på grund av firmateckningsrätt eller fullmakt  har behörighet attsluta avtal med utomstående aktörer. Den här regleringen innebär att även exempelvis en suppleant i styrelsen skulle kunna bli ansvarig för brott.

Vad gäller om ett externt företag har anlitats för att ta hand om bokföringen?

Många företagare tror felaktigt att bokföringsansvaret helt kan undkommas genom att anlita ett externt företag för att sköta bokföringen. Oavsett vad det externa företaget har fått för uppdrag är det viktigt att komma ihåg att det yttersta ansvaret alltid ligger hos företrädarna för bolaget. Finns det fel eller brister i bokföringen är nämligen utgångspunkten att det rent straffrättsligt inte går att beskylla det företag som skulle sköta bokföringen.

Vad gäller om felen i bokföringen skett på grund av slarv?

Om det kan konstateras att ett bokföringsbrott föreligger objektivt sett, d.v.s. att det finns brister i bokföringen och att dessa brister är så pass stora att de uppfyller huvudsakskriteriet, ska det undersökas om den ansvarige personen har agerat med uppsåt att begå bokföringsbrottet eller om denne har begått bokföringsbrottet av oaktsamhet (vårdslöshet/slarv). Det räcker nämligen med vårdslöshet/slarv för att straffansvar ska uppstå, men samtidigt når inte all form av vårdslöshet/slarv upp till den nivå som krävs för straffansvar.

När domstolen ska göra sin bedömning gör den en helhetsbedömning där flera omständigheter beaktas. Exempelvis undersöks den tilltalades ekonomiska kunskaper, privata situation (t.ex. sjukdomstillstånd) samt om vederbörande hade anlitat en extern firma för bokföringen. Även övriga omständigheter som talar för eller emot att den tilltalade har försökt sköta sin bokföring beaktas dock, såsom huruvida det är första gången personen slarvat med bokföringen eller inte. Det görs alltså en enskild bedömning i varje fall.

Vilka är bokföringsbrottets olika grader och vad är straffskalan?

Det finns tre olika grader av bokföringsbrott, ringa brott, brott av normalgraden och grovt brott.

Det finns inga exakta beloppsgränser för när respektive grad blir aktuell men generellt kan det bli tal om ringa bokföringsbrott om brottet skett i ett företag med liten omsättning, bristen är mindre allvarlig, brottet begåtts vid enstaka tillfällen samt skett på grund av vårdslöshet/slarv. Om åklagaren kommer fram till att bokföringsbrottet är att betrakta som ringa är utgångspunkten att denne inte ska åtala såvida det inte finns särskilda skäl för det. Ett exempel på när det kan finnas särskilda skäl är om den misstänkte har begått samma typ av brott tidigare. Detta innebär att de lindrigaste överträdelserna normalt inte leder till åtal.

Den som åtalas och döms för ringa bokföringsbrott kan dömas till allt från böter till fängelse i högst sex månader, hur högt bötesbeloppet blir beror på hur allvarligt brottet är och hur den tilltalades ekonomiska situation ser ut.

Grovt bokföringsbrott kan aktualiseras när det gäller höga belopp, om falska handlingar använts (exempelvis osanna fakturor), om felandet skett vid upprepade tillfällen eller varit ett led i annan brottslighet. Grovt brott blir oftast bara aktuellt vid uppsåtligt brott.

Om brottet är grovt är straffskalan fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Någonstans i mitten hamnar bokföringsbrotten av normalgraden. För dessa är straffskalan fängelse i högst två år. Bra att känna till är dock att den som döms för ett bokföringsbrott som domstolen anser motsvara exempelvis tre månaders fängelse inte nödvändigtvis döms till att avtjäna just fängelsestraff, utan kan dömas till alternativa påföljder såsom villkorlig dom och skyddstillsyn.

Skattebrott

Vad är skattebrott?

Skattebrott är ett av de vanligast förekommande ekonomiska brotten och finns reglerat i en särskild lag som heter skattebrottslagen. Generellt kan sägas att det gemensamma för skattebrotten är att de begås när en person som har haft skyldighet att lämna in korrekta uppgifter till grund för skatteberäkningen inte har gjort detta. De felaktiga uppgifterna, som ska ha lämnats på annat sätt än muntligen, har därigenom medfört en fara för att skatt tas ifrån staten.

Skattebrottet är konstruerat som ett så kallat farebrott, vilket innebär att det inte är nödvändigt att skatten undandras staten utan det är tillräckligt om agerandet innebär en risk för att det inträffar. Skattebrottet fullbordas när en oriktig uppgift lämnas till myndigheten eller när tidpunkten för att lämna en föreskriven uppgift inträder utan att skyldigheten har fullgjorts.

För att uppgiftslämnandet ska vara brottsligt krävs att det inte är fråga om vanliga misstag utan att det antingen finns uppsåt att undgå beskattning eller åtminstone oaktsamhet (vårdslöshet/slarv) av en viss grad.

Att lämna osanna uppgifter eller att låta bli att lämna en skattedeklaration för att slippa betala skatt är exempel på sådant som kan utgöra skattebrott.

Exempel på vanliga skattebrott:

  • En person tar emot ersättning för utfört arbete utan att ta upp detta i sin deklaration.
  • Ett företag bokför inte alla inkomster och tar därför inte upp alla inkomster till beskattning.
  • Ett företag bokför osanna kostnadsfakturor för att få tillbaka moms.

Vilka är skattebrottets olika grader och vad är straffskalan?

Det finns tre olika grader av skattebrott, nämligen ringa brott, brott av normalgraden och grovt brott.

Ringa skattebrott kallas skatteförseelse och straffskalan för detta brott är endast böter. För att åklagaren ska kunna väcka åtal för detta brott krävs det att särskilda skäl föreligger.

Grovt skattebrott kan ge fängelse mellan sex månader och sex år. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det rört mycket betydande belopp (över tio prisbasbelopp är ett riktmärke), om gärningsmannen använt falska handlingar såsom bluffakturor eller vilseledande bokföring, om förfarandet ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning, eller om agerandet i annat fall varit av synnerligen farlig art.

Någonstans i mitten hamnar skattebrott av normalgraden, för vilket straffskalan är fängelse i högst två år.

Om ett skattebrott begås av oaktsamhet (vårdslöshet/slarv) kallas brottet vårdslös skatteuppgift. Straffskalan för detta brott är böter eller fängelse i högst ett år och för straffansvar krävs att agerandet är att betrakta som grovt oaktsamt. Om gärningen med hänsyn till skattebeloppet och övriga omständigheter är av mindre allvarlig art, ska inte dömas till ansvar.

Företagsbot och näringsförbud

Vad är företagsbot?

Företagsbot har blivit allt mer vanligt i mål gällande ekonomisk brottslighet. En företagsbot är ingen påföljd i egentlig mening utan en annan särskild rättsverkan av brott som kan användas vid brott i näringsverksamhet.

Företagsbot är något som åklagaren kan föra talan om i ett mål om exempelvis bokföringsbrott och/eller skattebrott. Det är näringsidkaren som ska betala företagsboten som kan sägas utgöra en sorts böter för företag. Företagsboten är lägst 5 000 kronor och högst 10 miljoner kronor.

En förutsättning för företagsbot är att näringsidkaren inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten eller att brottet begåtts av en person som haft en ledande ställning eller haft ett särskilt tillsyns- eller kontrollansvar i förhållande till näringsidkaren.

Enskilda personer i företaget kan åtalas även om åklagaren yrkar på företagsbot. Det kan också bli tal om att endast yrka på företagsbot mot företaget utan att någon fysisk person åtalas.

Vad är näringsförbud?

Den som missköter sin näringsverksamhet på ett allvarligt sätt kan även åläggas näringsförbud. Ett näringsförbud gäller i minst tre och högst tio år.

 Näringsförbud kan bli aktuellt om:

  • näringsidkaren misskött sig systematiskt,
  • om konsekvenserna av de misskötta åtagandena lett till en större vinst,
  • om misskötseln inneburit någon skada eller syftade till att orsaka skada, eller
  • om näringsidkaren varit dömd för brott i näringsverksamhet tidigare

Det är åklagaren som för talan om näringsförbud och detta prövas då i samma rättegång som exempelvis bokföringsbrottet och/eller skattebrottet prövas i. Om det är fråga om grovt bokföringsbrott och/eller grovt skattebrott med ett straffminimum om sex månader är det nästintill obligatoriskt för åklagaren att även föra talan om näringsförbud.

Näringsförbud innebär exempelvis att du under förbudstiden inte får driva näringsverksamhet, vara firmatecknare i ett företag, agera som ombud för en juridisk person som driver näringsverksamhet, sitta i ledningen för en näringsverksamhet, vara anställd inom den verksamhet där näringsförbudet gäller eller vara anställd i näringsverksamhet som drivs av en närstående.

Penningtvättsbrott

Vad är penningtvättsbrott?

Penningtvättsbrott begås av den som vidtar åtgärder med egendom i syfte att dölja att egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet eller i syfte att främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde. Penningtvättsbrott förutsätter alltså att det först uppstår en ekonomisk fördel genom ett brott, ett s.k. förbrott. Det är de åtgärder som därefter vidtas med egendomen som kan utgöra penningtvätt.  

Förbrott till penningtvättsbrott

I Sverige kan teoretiskt sett alla typer av brott utgöra förbrott till penningtvätt. Alla brott som kan ge upphov till utbyte omfattas, vilket utöver uppenbara frånhändande- och förvärvsbrott innefattar även undandragandebrott (skattebrott, tullbrott). Detta gäller även brott som begåtts utomlands och brott som begåtts av gärningspersonen själv, s.k. självtvätt. Du kan alltså dömas för att ha vidtagit penningtvättsåtgärder med egendom som du själv har förvärvat genom brott.

De vanligaste förbrotten till penningtvättsbrott utgör narkotikabrott och bedrägeri. Även dopningsbrott, stöld, rån, utpressning, smuggling, oredlighet mot borgenär och skattebrott förekommer.

Vad är en penningtvättsåtgärd?

Begreppet penningtvättsåtgärd handlar om befattande med egendom som kommer från brott. En åtgärd kan vara att överlåta, omsätta, pantsätta, använda eller förvara egendomen. Också befattande med elektronisk egendom omfattas, som att tillåta att en summa sätts in på ens konto. Att upprätta handlingar som syftar till att ge skenförklaringar till brottsvinsternas ursprung är också penningtvättsåtgärder. Ett exempel på detta är falska skuldebrev.

Vad är penningtvättssyfte?

Att det måste finnas ett penningtvättssyfte innebär att de åtgärder som har vidtagits med brottsvinsten antingen måste
ha syftat till att dölja egendomens brottsliga ursprung, eller på något sätt främja för någon att tillgodogöra sig värdet av brottsvinsten.

Den som döms till ansvar för penningtvätt behöver inte själv ha haft för avsikt att tvätta egendomen, däremot måste någon i upplägget (exempelvis en uppdragsgivare) haft ett penningtvättssyfte med gärningen. Det kan förklaras som att den tilltalade, för att dömas till ansvar, måste ha haft uppsåt till att det fanns ett penningtvättssyfte med åtgärden.

Vad är näringspenningtvättsbrott?

I fall när det inte går att styrka ett förbrott kan istället dömas till ansvar för näringspenningtvätt. Det gäller när någon i näringsverksamhet eller som ett led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning medverkar till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i penningtvättssyfte. Förbrott behöver inte vara styrkt. Man talar här om att gärningspersonen ska ha gjort sig skyldig till ett s.k. klandervärt risktagande.

Benämningen näringspenningtvätt är något missvisande eftersom bestämmelsen inte avser endast näringsverksamhet, utan all verksamhet som bedrivs vanemässigt eller i större omfattning. Tillämpningsområdet är alltså mycket brett. För ringa näringspenningtvättsbrott ställs inget krav alls på att åtgärden ska ha varit vidtagen inom ramen för verksamhet eller liknande. Det går därför att dömas för ringa näringspenningtvätt när det rört sig om någon enstaka åtgärd där verksamhetsrekvisitet inte anses uppfyllt.

Gradindelning och straffskalan för penningtvättsbrott och näringspenningtvätt

Det finns tre grader av penningtvättsbrott och näringspenningtvätt; ringa, normalgraden och grovt. Straffskalorna för penningtvättsbrott och näringspenningtvätt är desamma.

Straffskalan för ringa penningtvättsbrott (penningtvättsförseelse) respektive ringa näringspenningtvättsbrott är böter eller fängelse i max sex månader. För brott av normalgraden är straffet fängelse i högst två år.

Grovt penningtvättsbrott och grov näringspenningtvätt kan ge fängelse mellan sex månader och sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen avsett betydande värden, om de brottsliga åtgärderna har ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning eller i annat fall varit av särskilt farlig art.

Vid bedömningen av om penningtvättsbrottet ska bedömas som grovt är det främst beloppet som styr. Riktmärket är drygt fem prisbasbelopp.  När det gäller brott där skattebrott utgör förbrott har lagstiftaren uttalat att penningtvättsbrottet ska kunna bedömas som grovt trots att skattebrottet (för vilket gränsen för grovt brott ligger på tio prisbasbelopp) inte bedöms som grovt.

Sidans innehåll

Hur kan vi hjälpa dig?
Fyll i formuläret nedan så hör vi av oss till dig 
Advokatsamfundets konsumenttvistnämnd
Konsumenttvistnämnden prövar arvodestvister och andra ekonomiska krav, både inhemska och gränsöverskridande, som en konsument riktar mot en advokat eller en advokatbyrå. Läs mer här.
Hur kan vi hjälpa dig?

Undrar du något eller behöver du hjälp? Maila eller ring så återkommer vi så snart vi kan.

info@olssonlilja.se

+46 (0) 8-27 71 81

Besöksadress
Olsson Lilja Advokater
Sankt Eriksgatan 63A
112 34 Stockholm
Postadress
Sankt Eriksgatan 63A
112 34 Stockholm
Kontakta oss

Telefon  +46 (0)8-27 71 81